Hon visste vad jag hette. Jag visste att jag vet vad hon heter. Namnet kom bara inte fram. Nå. Det var i runda slängar 24 år sen vi sågs sist, så måhända är det i sin ordning.

En timme senare skulle Johan Hedin spela, tillsammans med Ida Meidell Blylod. Kvinnan vars namn jag visste men inte kunde plocka fram var en av dem som sett till att konserten skulle bli av. För första gången på Väsby kungsgård, för första gången i Sala.

Första gången jag hörde Johan Hedin var från en skiva. I ett stort vardagsrum med högt i tak och en herrejössesljudanläggning, i en villa i en förort till San Francisco i det område som brukar kallas Silicon valley. Jag vred upp volymen och redan efter första takten visste jag att nyckelharpan skulle bli mitt instrument. Att jag skulle försöka göra det till mitt instrument, i vart fall.

Skivan följde med mig hem till Sverige, jag tog över farsans första, egenhändigt byggda nyckelharpa och bytte snart upp mig. (Mitt minne kan svika mig, men det är så jag har för mig att det var.)

Strax satt jag i stora salen på Eric Sahlström Institutet som elev på deras ettåriga kurs i nyckelharpsspel och folkmusik. Det vill säga något år senare. Jag blev kvar efter kursen som informationsansvarig och fick då nöjet att träffa och då och då spela med bland andra kvinnan som nu mindes mitt namn och hade sett till att Johan Hedin snart skulle spela i logen på Väsby kungsgård.

Konserten håller fortfarande på att sjunka in.