Jag har skjutit upp det i sex år. Önskar jag kunde skjuta upp det i sex år till. Minst. Det är verkligen en bedrövlig syssla. Spackla, slipa och måla vägg. Måla sista lagret går för all del an. Men alla steg dessförinnan. Be. Dröv. Ligt. (Exakt motsatsen, faktiskt, till sysslan som går ut på att släppa in en målare, och en vecka senare betrakta sin (till synes) helt nya lägenhet.)

Upplevelsen blir inte bättre av synen av mögellandskapet i spackelhinken, inköpt på Bauhaus dagen innan (i går alltså). Men det ska göras. Och det görs. (Jag hoppas bara att jag kan undvika att svälla projektet.)