Den unge mannen lever förmodligen innanför disken. Han uppehåller sig i vart fall ogärna vid den, för den händelse att han skulle få syn på en kund, det vill säga gäst. Därför lever han bakom, innanför, bortom. Om kunden, det vill säga gästen, vill något – exempelvis beställa mat eller ett glas öl, kan vederbörande gott använda klockan som står intill kassaapparaten, det vill säga ipad:en. Då, möjligen, kan den unge mannen så småningom lämna sin trygga ort, försiktigt glänta på dörren för att till slut skjuta upp den precis så mycket att han kommer igenom dörröppningen och ta de få stegen fram till disken och kunden, det vill säga gästen.
Han ska fråga vad som önskas och det ska svaras en köttbullar och en hamburgare. Gästen och hans dotter sätter sig vid ett bord som visserligen är avtorkat men ännu flottigt. Lokalen utstrålar halvt bortglömt, utkylt vandrarhem och doftar av gammalt stekos. Man har hängt upp några tavlor av kända (antar jag) rockartister på en vägg. Man vill kanske vara lite som Hard Rock. Hard Rock Cafe Kappelshamn, liksom. Nä, det är inte i närheten. Men bilderna känns så malplacerade att gästen inte kan låta bli att fundera på hur personen som valde att hänga upp dem, just dem, resonerade. Vad han eller hon ville åstadkomma. Och framför allt: om personen tycker att målet är nått. Om greppet så att säga fungerar.
Hade bara maten varit rimlig hade gästen förmodligen kunnat stå ut med utkylt-vandrahemsvibbarna. Men när den unge mannen kommer ut med två tallrikar, varav den ena inte motsvarar beställningen, och gästen ser att det som kallas högrevsburgare serveras med en kopp bearnaisesås, det vill säga industriellt producerad bearnaisesås som alltså inte är en bearnaisesås utan en sås eller snarare smet gjord på olja, växer tvivlet ytterligare. Tvivlet på att gästen kommit till en restaurang där människorna som arbetar där bryr sig om mat och människor.
Gästen tar en tugga av hamburgaren och konstaterar att det som nyss serverats honom inte är mat. Det är en komponent i ett bedrägeri, präglad av smaken hos gammalt stekfett. Han lägger ifrån sig hamburgaren, går ut i husbilen och äter en tallrik Start med fil, och ett ägg.
Möjligen kommer gästen att flera år senare fråga sig vad som hände den där dagen. Hur det kom sig att han och dottern plötsligt verkade befinna sig på Gotlands baksida. Eller Gotlands upside-down. Vägarna blev allt sämre, marken allt torrare, bebyggelsen allt glesare. (Noll badplatsskyltar.) Alla signaler pekade åt samma håll: här överlever inte människor.
Vid skylten Blå lagunen lämnade vi den smala vägen med förhoppningar om att äntligen få ett bad. De skulle infrias, men först efter att vi betalat 50 kronor för att få stå en timme på en torftig parkering. För ytterligare en hundring skulle vi få stå över natten. Men det. Vill man inte.
En fjällröding från Själsörökeriet senare och dagen hade vänt. Vi befann oss möjligen fortfarande i Gotlands upside-down – på en fridfull parkeringsplats vid öns största sjö, Bästeträsk – men det var i så fall en vacker, harmonisk version.
