Söndagar kommer alltid när man minst väntar det. Jag borde anat något redan på lördagen, men icke. Slår upp ögonen och lyfter telefonen. Där står det i eldskrift: söndag, följt av någon random siffra. Den här söndagen trummade regnet på taket. Ingen badade i sjön. De tre sällskapen med hunden, de som byggt ett atrium med sina husbilar där på parkeringen, sov fortfarande (ruset av sig, höll jag på att skriva, men vad vet jag?).

En söndagsmorgon intill en sjö i Västmanland är inte mycket att skriva om. Det blir lätt pretentiöst, med svällande naturbeskrivningar, invecklade djupsinnigheter om stillhet, det enkla livet och skogen som balsam för själen. Jag skriver inte om det. Du borde inte läsa om det, bara göra det.

Det förefaller också futilt att försöka beskriva en musikalisk upplevelse. Som den jag skänktes i logen på Väsby kungsgård i Sala, där nyckelharpisten Josefina Paulson och mandola- och basmannen Fredrik Bengtsson höll konsert. Med hög energi, maximal närvaro och lekfullt, virtuost och ytterligt musikaliskt spel. Varje låt kändes för kort.

Ett par timmar senare stod jag med bilen på Bredsands camping utanför Enköping och tömde gråvatten i ett avlopp.

Så var den söndagen komplett.