Hon ser mycket mindre ut nu. Men det måste vara samma person. Hon som för en kvart sedan inte tvekade att gå utanför svallet, tillbaka sen i en våldsam sväng, nu med avsevärt högre fart. Skidorna träffar vågen och skickar en plym av vatten till månen.

Jag säger att hennes vattenkonster ser omöjliga ut. Hennes brorsa bredvid håller med. Han åker inte, men tittar gärna på när syrran gör det. Tävlingsvattenskidåkaren.

Morsan strax efter bär tre tiolitersdunkar och en bag med vad jag antar kan kategoriseras som träningsutrustning. Dunkarna är uppenbarligen tomma. Det går åt en del soppa för den här sortens skidåkning, konstaterar hon.

Silvköparens vattenskidklubb har smattrat fram över ytan här utanför i 44 år. Jag upptäckte dem i slutet av juni, då jag också träffade eldsjälen Bosse som startade alltihop. Och ännu driver det.

Vad händer när han inte orkar längre, undrar jag. Hans söner håller ju på, kommenterar morsan. Och så finns ju vi! Säger dottern och jag tvivlar inte en sekund på att klubben har en framtid.