Trix spökskrev.

Den här resan började på hamnplanen i Nynäshamn, sent på kvällen, i fil nummer elva bland en till synes ändlös mängd husbilar. Det var nästan som att halva Sveriges husbilsflotta hade samlats där för att ta den billiga nattfärjan till Gotland. Och ja, färjan höll sig flytande hela vägen. Strax före fyra på morgonen satt vi på stranden i Ljugarn och funderade på om soluppgången skulle bli något att se. Det blev den kanske. Eller så gick vi bara och lade oss.

Från Hoburgen till Fårö

Sedan följde dagarna varandra i den där särskilda semesterordningen där allt både är planerat och ganska oklart. Vi badade kallt, handlade på små Coop-butiker, kom två dagar för tidigt till loppisar, misslyckades på musikkviss, rullade vidare utan någon större brådska och lät bilen ta oss mellan Katthammarsvik, Etelhem, Hoburgen, Burgsvik, Kvarnåkershamn, Hablingbo, Högklint, Slite, Furillen, Fårö och Visby. Gotland visade sig som vanligt från flera håll samtidigt: vackert, blåsigt, överbelamrat, ödsligt, minnesmättat och ibland direkt irriterande.

Ett av resans viktigaste stopp var graven. Pappa och Britta skulle kanske haft blommor, men blommor vissnar. I stället tog jag fram nyckelharpan ur bilen och spelade Polska efter Båtsman Däck — den första låt jag minns att pappa övade på hemma någon gång i mitten av 80-talet. Det gick knaggligt och stappligt, men det fick göra det. Pappa hade själv den där förmågan att bara fortsätta när något inte blev som det var tänkt. Han och Britta hade den båda två. De hittade nya vägar och hamnade ändå rätt. Nu ligger de där, och även om det fortfarande känns tomt och nästan overkligt är det samtidigt precis som det ska vara.

Bottennapp räknas också

Resan blev förstås också full av de mindre högtidliga ögonblicken. Ett privat rum på en loppis i Burgsvik som vi tydligen inte fick vara i. En bar som fanns men inte fanns. En märklig restaurang på Gotlands baksida där högrevsburgaren smakade gammalt stekfett och fick mig att gå ut i husbilen och äta Start med fil och ett ägg i stället. En fiskebåt i Lergrav som störde helhetsintrycket genom att ligga förtöjd åt fel håll. En plats som borde heta Lervik men envisas med att heta Lergrav. Och Furillen, som var fint och fridfullt men inte alls den vidunderliga uppenbarelse jag trodde att jag var på väg till.

Samtidigt fanns hela tiden de där ögonblicken som faktiskt bar resan: havet vid Hoburgen i hård vind, laxburgaren i Katthammarsvik, krukmakeriet i Etelhem, stranden vid Kvarnåkershamn, varietén i Hablingbo, nattparkeringen vid Creperiet, Högklint med utsikten över Visby och havet, cykelturen in till stan för cola och smoothie, Märta med farfars gamla gitarr, pappas hatt på mitt huvud. Sakerna från pappas liv tog plats i bilen — hatten, noterna, kudden, kartongerna. Jag ville kanske inte ha dem, men jag ville inte heller vara utan dem.

På Fårö blev det sandstrand, raukar och tyska turister som tog sitt friluftsliv på stort allvar. Bungenäs upprepade sig i huvudet som ett mantra. Bungenäs. Bungenäs. Bungenäs. Och någonstans där, mellan stenfält, bad, ombyten vid bakluckor och barn som klättrade, fortsatte resan sin blandning av turistturné och familjeliv.

Gråbopizza som finalmiddag

Mot slutet hamnade vi åter vid Högklint, efter några timmar av reträtt längst bak på Ica-parkeringen uppe på Fårö. Jag pantade burkar, köpte vatten, läste, försökte få internet att fungera och betraktade strömmen av turister och sommargotlänningar med Systemkartonger, fläskkarré och chipspåsar. Det blev, oväntat nog, en behaglig paus. Senare åt vi pizza från Gråbo uppe på klinten medan solen sjönk mot Östersjön.

Och sedan var orden slut. Resan över. Kvar blev ändå något mer än en semester: några dagar av hav, husbil, dåliga restauranger, gamla platser, nya felkörningar, musik vid en grav, pappas hatt, Märta, raukar, blåst och den där märkliga känslan av att ingenting egentligen förändras.