Han skulle kanske haft en blomma, han och Britta. Men blommor vissnar. Jag drog fram harpan ur bilen. Spelade den första låt jag hörde farsan öva på då i mitten av 80-talet, den första som fastnat i vart fall. Polska efter Båtsman Däck. Spelade knaggligt och stappligt; det var känslosamt, det medges. Men han hade den där inställningen och förmågan att bara fortsätta när något inte blev precis som det var tänkt. Han och Britta hade den, båda. De fortsatte, hittade en ny väg, ett nytt sätt och hamnade alltid rätt. Och nu ligger de här. Även om det känns fel och tomt och fortfarande nästan overkligt, är det alldeles precis som det ska. 

Vi passerade kyrkan och graven på väg mot Burgsvik, där vi försökte bada. Men oklara parkeringsregler fick oss att ge upp och rulla ner till Hoburgen och havet som verkligen lever i den hårda vinden.