Kanske var det regnet, kanske min obefintliga plan. Ankomsten till Furusund var plötslig och inte det minsta upplyftande. Kanske var det, vid närmare eftertanke, att jag närmade mig platsen i en liten röd bil. Från land alltså.

Strindberg, som enligt uppgift först kom hit 1875, anlände rimligen med båt. Det borde gett ett helt annat intryck av platsen. Naturligtvis. Jag kom med bil. Dessutom den lilla bilen (inte den på bilden).

Jag letade förvisso inte, men såg inga spår av författaren. Noterade dock att husbilar inte är välkomna i området kring hamnen, om man vill stå längre tid än två timmar.

Jag hade åkt för långt. Skulle egentligen inte ända ut till leden (Furusundsleden, men jag tänker att förledet är onödigt eftersom vi redan etablerat platsen där reflektionerna sker). Målet var ett 30-årskalas några öar tidigare. Jag gick ett varv, ner till ångbåtsbryggan, förbi värdshuset, tog några snaps, bort till fritidsbåtshamnen. Sen tillbaka till bilen.

Landstället på höjden var sig likt. Utsikten över den lilla fjärden, den varma, kärleksfulla stämningen. Den skarpa humorn och generösa atmosfären.