Jag minns att baren inte hade några begränsningar. Att bartendern inte tog betalt. Att jag var där. Och jag minns att jag aldrig slutade (vilket jag naturligtvis gjorde, men jag minns det inte). Ett annat minne: jag instruerades att klättra uppför en mycket brant trappa, snarast en stege. Väl uppe i vad jag minns som ett förråd men som förmodligen var en enkelt inredd vind, instruerades jag att lägga mig på en madrass. Eller om jag helt enkelt bara hamnade på den efter min klättring. Jag var naturligtvis olyckligt kär i någon, det vill säga jag inbillade mig (som vanligt) att jag var kär. Och att det enda skälet till att min kärlek var obesvarad var en viss åldersskillnad på några få år.

Om det var den resan som slutade i en sovsäck på akterdäck (barn tittade storögt när de passerade, hängandes i en pappas eller mammas hand) på Gotlandsfärjan eller någon annan, det minns jag inte.

Nå. Den historien har ingenting med dagens händelser att göra. Som i korthet kan sammanfattas med att vi vaknade på raukfältet, rullade ut till Fårö fyr där viss social aktivitet vidtog för hälften av sällskapoch så småningom hamnade på fast mark igen, på Högklint utanför Visby.

Kampen för överlevnad i det där turismens hellhole hade inte gått något vidare. Jag drog mig tillbaka några timmar längst bak på Ica-parkeringen, pantade burkar och flaskor som tagit plats i bilen, köpte en flaska vatten, läste och försökte förgäves få kontakt med internet. Betraktade strömmen av turister och sommargotlänningar som bar Systemkartonger, fläskkarrépaket och chipspåsar över parkeringen.

Det blev en behaglig eftermiddag, en paus i vår ambitiösa turistturné.

Kväll: pizza från Visbys bästa pizzeria (som råkar ligga i Gråbo) uppe på Högklint 40 meter över Östersjön medan solen sjunker mot horisonten.

Nyss en dusch och stillheten tilltar.