Plötsligt, hundskall. Isabella riktar reflexmässigt, nästan omärkligt blicken bort mot ljudet. En vag skiftning i hennes uttryck bara. Frasen obruten. Skallen fortsätter. Isabella fortsätter. Magin lever.

I pausen, genom dörren ut på grusplanen, mot det som tjänar som loge i kväll: ”Det var Kraken!” säger hon med sitt varma leende. Det som kan stå som märke för hela hennes närvaro ikväll. Inte ett spår av inställsamhet, av tillkämpad artighet. Bara en passage i ett naturligt flöde av värme och uppriktighet.

Det spelas jazz. Isabella Lundgren har sitt band med sig. Pianist Carl Bagge,
trummis Daniel Fredriksson och basist Niklas Fernqvist. De fyller restaurangen intill Källtorpssjön — med grus på golvet och cyklar i taket — med mer än melodier, harmonier och rytmer. Musiken upphör stundtals att vara underhållning och dansmotor. Man vet inte vad som sker, men önskar att det aldrig tar slut.