Det behövde åkas söderut igen. Ett ärende som behövde tas om hand. Kryptiskt, det får det vara. Poängen är att bilen rullade mot Norrköping sen fredagseftermiddag. Sedan middag och allt det där. Ärendet togs om hand på lördagen. Eller snarare: ärendet fick riktning och mål.

Norrut vid lunch. Ett stopp vid Örstigs camping, som jag bara sett på kartan fram till i dag. En liten skogscamping nära sjön, det vill säga Östersjön. Åtta kilometer med cykel in till mer befolkade delar av Nyköping. Centrum, rentav. Ett mysigt ställe, stilla. Men gott om campare, förstås. Någon klev ned för trappen på servicehuset, foppatofflor, mysbyxor, solkig t-shirt över svällande mage. Diskbalja i famnen.

En annan reste sig från ett bord vid uteplatsen intill en husvagn. Hans kompis skulle in till Nyköping en kort sväng. Själv skulle han gå och lägga sig en stund. Kände sig inget vidare, tydligen.

Mulet, svalt med inte kallt. Man kunde ännu ana sommaren. (En liten familj lekte nere vid stranden.)

Mannen som rullar in när jag är på väg ut – till fots – stannar till, berättar om campingen, upplägget, att man måste ställa sig i kö för en årsplats. Jag vet inte. Men jag vet i alla fall var Örstigs camping ligger, och jag hur det ser ut. Men jag vet inte om jag vill betala för att stå här. Om jag vill stå här överhuvudtaget. (Ändå drar jag mig för att åka. Kanske är det lugnet som håller mig kvar.)